💉💊

Känner mig fullmatad med information samtidigt som jag känner mig så tom. Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska bete mig eller hur jag mår. 

 
Jag vet att jag är förvirrad, tacksam, stolt och jävligt ledsen. 

Det är svårt att sätta fingret på hur det känns, och jag vill så gärna vara glad men det är svårt. 

Jag vill vara glad över att jag får hjälp, glad över att jag får medicin och glad över att jag tas på allvar. Men jag hittar inte glädjen. Missförstå mig inte, jag är tacksam. Sjukt jävla tacksam! Jag träffar så underbara läkare och sjuksköterskor, alla är helt fantastiska och utför sitt jobb med bravur. Jag får den hjälp jag behöver och mer därtill. Dom pratar, dom förstår, dom peppar och dom berömmer mig. Dom ger mig styrka till att fortsätta kämpa och det ger mig så mycket av att vara där. Det gör mig så tacksam, kommer aldrig kunna tacka nog för all hjälp jag får! 💛

Men, jag är inte glad. Jag kan inte hitta glädjen i att vara sjuk. Jag vet att jag kanske borde vara glad över att ha börjat medicineringen men jag hittar den inte. Jag har så svårt att se glädjen i att behöva gå på medicin för att överleva. Svårt att vara glad över att varannan torsdag behöva ta sprutor på mig själv, av att varje fredag behöva fylla på kroppen med cellgift och att varje lördag äta medicin med det som kroppen behöver men som dom andra medicinerna slår ut. 

Det gör mig bara ledsen. Ledsen över att jag blev sjuk, men mest ledsen över att jag aldrig kommer bli frisk. Jag har en kronisk sjukdom, en livslång diagnos som innebär att jag kommer behöva medicineras resten av livet. Det kommer absolut bli bättre, såfort bromsmedicinerna kickar igång ordentligt kommer jag inte förstöras lika fort, jag kommer inte ha lika ont. Men, jag kommer alltid vara sjuk. Jag kommer alltid ha en sjukdom som saknar botemedel, jag kommer aldrig bli frisk. Det gör ont, att även fast medicinerna kanske fungerar bra och jag kan "leva som vanligt" så kommer jag aldrig vara som vanligt. Jag kommer alltid vara sjuk, jag kommer alltid vara beroende av mina mediciner. Utan dom, ingen mig. 

Finner bara ett ord som passar, hatkärlek. 
Jag hatar att jag måste ta medicin. Men jag älskar att den finns.

Sen är jag så stolt. Mest över att jag som varit jätterädd för att bli stucken och tidigare svimmat i princip varje gång jag lämnat prover nu tar det med en klackspark. Man ska inte behöva vänja sig vid sånt men det har jag gjort och jag fixar det galant. 
Idag trodde jag inte att jag skulle kunna sticka mig själv. Vem tror det när man innan inte ens klarat av att bli stucken av andra? 
Men jag fixade det, och det gick så bra! Jag högg in sprutan, sprutade in vätskan under ca 10 sekunder som man ska, väntade en stund och sen drog ut. Allt detta gjorde jag helt korrekt, helt utan hjälp och helt utan att svimma. Jag blev inte ens yr, tyckte inte att det var de minsta obehagligt. Mest sorgligt. Fan vad grym jag är!

Så, jag är jävligt ledsen och så jävla tacksam, och så jävla mycket mer. Känslorna tar över mig för tillfället. 

(null)





Kommentarer
Postat av: Anonym

❤❤❤

2018-08-10 @ 13:01:15
Postat av: Pernilla

Du är grym, stark och en kämpe. Du kommer fixa detta tillsammans med din familj.
Och jag hoppas du snart hittar glädjen igen.
❤️❤️❤️

2018-08-10 @ 18:07:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0