gästblogg

tänkte gästblogga lite i min egen blogg ;) kim har ju legat på latsidan några dagar nu :)

Tänkte ge er lite uppdatering om vad som händer och sker i våra liv just nu :)

till att börja med så kan jag skriva om jobbet.
Det går jättebra och är faktiskt roligt. ganska lyx att ha ett skoj jobb som man får skratta på :) barnen är så härliga och mina arbetskamrater är guld. är så glad över att få spendera mina dagar med fina människor som får mig att skratta och må bra :) jag trivs verkligen där och hoppas att dem trivs lika bra med mig :)

huset då, och all renovering..
sen vi flyttade in har vi nu tapetserat om och lagt nya golvlister i hallen, vardagsrummet, vårat sovrum, moas sovrum och theos sovrum.
vi har även köpt tapeterna till datorrummet men har inte orkat tagit tag i det än och det får nog faktiskt vänta ett tag. är nämligen så att vi nu håller på att renovera båda toaletterna!
vi har köpt nya toalettstolar, handfat, duschkabin osv. och på måndag så kommer det en firma hit och ska börja med golven.
full fart!! men sen blir det nog ett litet uppehåll med renovering, det är ju långt ifrån gratis!

annars då, barnen växer så det knakar och dem båda utvecklas i raketfart nu.
theo springer runt i sin gå bil Hej vilt och flyger över trösklar osv utan problem.. han är med till 100% när man busar och han skrattar så härligt. han har även börjat lekt mycket själv och gör tokiga pruttljud osv som är jätteskoj.
Moa börjar lära sig fler och fler ord och förstår verkligen när man pratar med henne. Hon har även börjat gå utan blöja hemma och det funkar kanon med både bajs och kiss på pottan. hon är så sjukt stolt över att gå runt i trosor, gullfian :)

eftersom att kim vart lite snål på bilder så får ni några nu :)














Tack!

först av allt så vill jag tacka för alla fina kommentarer från alla fina människor. Jag vill även påpeka att jag mår bra nu, händer väldigt sällan att jag blir depp, men om det händer så har jag min fina familj vid min sida ♥

Sen är jag sjukt imponerad över all respons! I skrivande stund så har jag nämligen en bit över 400 läsare, bara idag. Förhoppningsvis så fortsätter flertalet av er att läsa bloggen.

Till sist vill jag också nämna att om, OM det finns någon som läser som befinner sig i en situation där man blir mobbad, eller mår dåligt på något annat sätt. GE INTE UPP! Man vet inte hur framtiden ser ut. Rätt som det är så står man där på toppen av berget, utan att egentligen förstå hur det gick till.

Kom även ihåg att vara er själva, tro på er själva!

Kärlek till alla där ute som hjälpt mig att nå toppen!

hemlighet del 2

Hela mitt liv så har jag varit "mellanbra" på det mesta. Inte bäst, inte sämst, men någonstans mellan. Jag har alltid stått för vad jag har tyckt och tänkt. Många gånger har jag märkt att det sticker vissa människor i ögonen av att man är självsäker och tror på sig själv. För ungefär 10 år sedan så var jag en självsäker kille. Spelade innebandy, fotboll hade jag lagt av med något år tidigare. Allt var skitbra, tills andra året på högstadiet.

Där och då hände någonting.

Människor i min närhet började prata fester, vilka/hur många man hade haft sex med och såvidare. Jag hade inte det intresset. Visst, självklart så var tjejer intressant, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men den kombinationen. "supa och knulla". det var den kombinationen som betydde nada för mig. Jag trivdes bra med mitt liv. Att hänga med kompisar och spela innebandy.

Jag märkte ganska fort på högstadiet att folk förändrades. Det blev fler och fler grupperingar. Jag hamnade någonstans imellan. Många av mina kompisar blev just de där "supa och knulla" människorna. Jag valde att inte bli det. Det mest dramtiska jag gjorde under högstadiet var nog att prova på snus på ett disco.

Av någon anledning så blev jag en "tönt". Det var lätt att köra över mig. De andra hängde ofta i grupp, och så fort man sa någonting som man tyckte var fel så var man en "tönt". Än sålänge så kan det låta som ingenting. Men allting blev värre och det slutade inte vid tönt.

Jag blev utsedd till lagkapten i innebandylaget. Det chockade nog många. Jag var ju en som var utanför gänget, varför blev jag lagkapten? laget splittrades en del, där den ena delen var de "tuffa grabbarna" medan den andra delen var de som inte var en av de "tuffa"

Jag kommer inte ihåg precis allt, men jag vill minnas tre personer som fick mig att fortsätta spela innebandy.

Det blev hets, jag passade inte in. Popularitet var viktigt då. Och jag var långt ifrån populär. Jag förlorade i stort sett alla mina kompisar för att jag inte ville "supa" på helgerna. Jag började spela dator istället.

På högstadiet så hade vi någonting som hette "kamratstödjarna". Kamratstödjarna var en grupp som hade utsetts för att förhindra mobbning på skolan. Bra idé. Problemet var bara att flertal utav de ungdomarna som var med i kamratstödjarna var skithögar. Jag blir så sjukt förbannad när jag tänker på det.

det fanns även en grupp som hette "skol-if". Det var en ren och skär "popularitetsgrupp" som jag vill minnas idrottslärarna hade startat. Skol-if anordnade sådana saker som skol-sm, skol-dm osv.

Jag ansågs utav min innebandytränare som en utav de bättre innebandyspelarna i min klubb. Men skol-dm i innebandy blev jag inte uttagen till. Hockeyspelare gick före. de populära gick före.
Jag sa vad jag tyckte och tänkte, och det var där allt började på allvar...

I flera månader efteråt så pratade ingen med mig. Jag hade ingen kompis alls i min klass. Mina betyg sjönk och jag orkade inte göra någonting, förutom att spela dator. Jag bytte så småningom klass till 8an. Trodde att det skulle bli mycket bättre. Det blev bättre i skolan, men det vsr fortfarande lika illa på fritiden. Jag började ta emot hot och andra meddelanden på internet. Det stod t.ex. att jag var en sån tönt som likagärna kunde gå och dö, ingen skulle bry sig. och liknande.

I det här läget så sjönk jag som en sten. Hade ont i magen varje dag och började plåga mig själv. Tro inte att jag var uppmärksamhetssökande. Mina blåmärken döljde jag så gott jag kunde. Jag slutade att äta för att jag mådde illa hela tiden. Slutade med innebandyn och började spela bowling istället.

Bytte till 9an återigen klass. Det visade sig vara räddningen. Jag träffade på en människa som jag aldrig någonsin kommer glömma. Hon fanns där för mig oavsett tid. Jag kunde verkligen prata om allt med henne. Känns ledsamt att jag har förlorat stort sett all kontakt med henne då jag vet att hon är en underbar människa. Jag hoppas du läser detta.

Hon fick mig att gå till skolkuratorn där jag fick sjukt bra med hjälp, kuratorn i sin tur kontaktade mina föräldrar vilket var jobbigt till en början. Jag hade ju alltid varit glad och positiv till allt. hade möten på bup vilket inte var någon hjälp alls. Antar att man måste lita på och klicka med människor när man mår dåligt. Problemet var bara att vi inte klickade för 5 öre. Fick reda på att jag hade ätstörningar på grund av min depression.

Åren efter allt detta så börjar allting ordna upp sig igen. tyvärr så läks aldrig allting, och jag kan fortfarande må dåligt och tänka att allt är skit.

Då brukar jag trösta mig med att jag har det så sjukt mycket bättre nu. Jag har allt, medans ett flertal utav idioterna inte har ett skit. Tyvärr gör detta mig lycklig. jag som vill tycka bra om alla. Jag har kommit så mycket längre.

Nu till vad jag skrev i inlägget innan.


som sagt. jag skäms nå så fruktansvärt att jag har mobbat, speciellt med tanke på att jag blivit utsatt av samma sak. Anledningen till detta var förmodligen för att skydda mig själv. Jag var rädd, rädd för att folk skulle fortsätta att trycka ner mig. Så jag räddade mitt skinn, för stunden genom att mobba en svag människa. allt för att just då slippa bli mobbad själv. det kändes just då som att välja på att bli mobbad, eller att mobbas.

Till sist så måste jag be om ursäkt om detta inlägg blev rörigt. Jag tycker det är svårt att skriva om detta då det är första gången jag gör det, samtidigt som jag skäms över det hela... är det nå funderingar ni har så försöker jag gärna svara på så mycket jag bara kan.

Kärlek & Respekt!

hemlighet del 1

min historia

jag hatar mobbning. att människor ska få ta så mycket skit tack vare hudfärg, kön, sexualitet eller för hur man är. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur mänskligheten kan vara så grym. Måste medge att jag skäms. Jag har mobbat, anledningen till detta kommer att komma. Det ni kommer att få läsa är en hemlighet som bara få människor i min närhet vet om. Jag är redo nu. Jag inser att jag får ut mycket av mina innersta känslor och tankar när jag skriver. Jag är redo att ta steget nu....

fortsättning följer...

fråga!

fick en fråga om det är skillnad på barnen nu när jag är hemma istället för Emelie.

om det är någon skillnad vet jag inte direkt, det kändes till en början som att Moa blev lite pappig. Men nu så börjar det jämna ut sig igen!

eftersom jag jobbar 5-skift i vanliga fall så är jag ganska mycket ledig iallafall, så till skillnad mot Emelie så hann jag träffa barnen väldigt mycket iallafall under veckorna.

Theo har jag inte märkt nå skillnad på överhuvudtaget.

summa summarum så tycker jag det bara är positivt hursom. Jag får tid med barnen och Emelie får äntligen komma ut och arbeta och träffa andra människor.

Bomba på med frågor nu då! :)

frågestund!

ställ era frågor! Inga frågor är för dumma! :)

del 4

del 4

Jag kommer alltid minnas rutinultraljudet med glädje. Inte enbart för att det visade sig att det var ett syskon till Moa i Emelies mage, inte enbart för att det var en pojke. MEN att det var en pojke fick mig att dansa i hissen ner från sjukhuset. Helt seriöst så hade jag även blivit glad om det var ännu en tjej i emelies mage, men en dotter+en son, det kändes så komplett. Jag kände mig oerhört glad, och jag ska inte heller ljuga. När jag har sett in i mitt huvud så såg jag mig med minst en son.

Som sagt, dagen blev den 19e Juli, en fredag. Vaknar på morgonen, varken Emelie eller Moa är i sängen. Båda sitter i soffan och myser lite. Emelie berättar att hon tror att det läckt vatten, mem hon var osäker. Jag ringde till förlossningen för säkerhets skull, men de sa åt oss att vi gott kunde vara hemma om hon inte hade värkar eller om vattnet inte gick helt och hållet. Passade bra då vi hade bestämt fikadejt med Moas gudfar med familj. Emelie orkade dock inte följa med, så jag och Moa åkte ner till vallonen själva.

Vi kom hem strax före 15.00 och Moa behövde få lite middagsvila. Så Emelie ger Moa lite mellis i soffan och jag börjar så småningom att natta henne. Precis när Moa håller på att somna så hör jag Emelie stöna på något konstigt sätt i vardagsrummet. Efter någon minut så sover Moa och jag hör återigen en stönande Emelie ifrån vardagarummet. Jag smyger ut och frågar vad det är.

"Det är två-tre minuter mellan värkarna"

Va? vadå värkar? Nu? Hon mådde ju hur bra som helst för ca en kvart sen? Tankarna snurrade i skallen.

"Du måste ringa till mamma och pappa"

Varför? varför ska jag ringa till dom? Det var ju långt kvar till beräknat?

Jag ringde likväl och sa att dom var tvungna att vara barnvakt till Moa. Tanken var att vi skulle ta deras bil när det blev dags, så att dom kunde åka någonstans med Moa om det skulle behövas. Svärfar ringer upp efter ca 2 minuter och säger "jag ska bara åka och tanka bilen"

"nej för faaan, det hinner du inte med, vi får ta våran bil" sa jag.

Jag sprang och hämtade bilen och emelies mamma och pappa kom samtidigt. Emelies mamma skäller lite på emelie eftersom hon "hade väntat alldeles för länge". Vad hon inte visste var att Emelie enbart hade haft värkar i drygt en kvart. Så vi tuffar iväg i våran volvo och jag ringer till förlossningen så att dom kan förbereda sig för oss. Märker strax innan virsbo att det blir jobbigare och intensivare för emelie, så jag försöker hålla lite hastighet i zlatan-bilen. När vi sedan åker igenom Surahammar så säger emelie "jag måste krysta!!" vad.i.helvete!?!? Vad gör jag nu? Kör av vägen och hoppas på det bästa? Ringer ambulansen och ber dom att möta upp, kommer överrens om att vi ska försöka hinna så långt som möjligt, så erikslund får bli en bra plats. Förlåt polisen. Men nu var det verkligen inte läge att hålla nå jävla 100 längs vägen, jag tyckte 170-180 var mer lagligt för tillfället, och hade någon polis stannat mig så hade dom fått smaka på blodiga händer. Näe kom inte på talan. I det läget tänker man inte ett skit på hastighet, allt jag kunde göra var att försöka komma fram så fort som möjligt, så säkert som möjligt, samtidigt som jag hade ambulansen i telefon, samtidigt som jag försökte vara stark för emelies skull.

Vi kommer fram till Erikslundsparkeringen och jag beslutar mig för att göra världens mest briljanta parkering, 4 rutor, det gör mig glad! Emelie kämpar på medans jag/hon talar med förlossning/ambulans. Förlossningen rekommenderar emelie till att lägga sig i baksätet, yes box, lättare sagt än gjort. Där fanns ju redan Moas stol i vägen. Dessutom så började jag på att se ett litet huvud. Herregud, vad händer? Berättar detta för ambulansen, dom är framme "snart". Huvudet kommer längre och längre ut för varje värk. Folk står utanför bilen och glor, klockan är 16.30 en fredag precis utanför systembolaget. Jag får stå i centrum, det brukar jag sällan ha någonting emot, men när det involverar andra människor i min närhet så blir jag arg. Stå där och glo? Ingen frågade om vi behövde nå hjälp, fast vettetusan själv hur jag skulle reagera om jag såg en pågående förlossning. Helt plötsligt så var hela huvudet ute, jag började förbereda mig för det värsta, tänkte fortfarande att det skulle lösa sig. Det gör det alltid. En filt hade jag i mina händer, Moas favoritfilt. Emelie krystade en gång, två gånger och sen, tjoff! så låg Theo i mina armar. Han skrek. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så lättad av ett barnskrik. Barnmorskan i telefonen säger grattis och antecknar tiden till 16.34. Vadå grattis tänker jag? Nudå? Var fa-an är plingeling-taxin? Efter någon minut så anländer ambulansen, mitt jobb är slutfört. Theo låg på Emelies bröst, han hade smala ben som mer liknade hotdogs än något annat. ambulansen tar med sig Emelie och Theo, jag tar egen bil. Medans jag är påväg till sjukhuset så ringer jag både svärmor och mina föräldrar. svärmor först. Hon blir jätteglad och säger att hon hade det på känn, mina föräldrar som var totalt ovetande var bortresta i stockholm över helgen fick nästa samtal. Pappa svarar och jag berättar den glada nyheten, han skrattar bara "näähäädu, nu skojar du bara, emelie sitter väl bredvid och fnissar" jag försöker övertyga honom, med gråt i rösten, men han tror nog inte helt på det ändå.

När vi väl mötts upp på förlossningen så får vi ett rum efter några minuter, moderkakan krystas ut medans jag myser med min lilla grabb. han väger in på 2465g och är 46 cm kort. Tar ett par bilder och mms-ar över till tjocka släkten och utvalda vänner. Pappa ringer gråtandes upp och ber om ursäkt för att han inte trodde på mig. Vem kan klandra honom? Jag hade inte heller trott på det.

Jag har varit med om något som väldigt väldigt få, får chansen att vara med om. Jag ser mig inte som någon hjälte då jag är väldigt säker på att de flesta hade gjort exakt samma sak. Instinkt är ett bra ord för det hela. Däremot så är jag väldigt stolt över mig själv. Stolt över Emelie.

Att fredagar var härliga, det visste jag, men att fredagar skulle vara såhär härliga, kunde jag aldrig ens inbilla mig i min fantasi. Jag har inte än smält detta, och har inte heller hunnit få det bearbetat, men när jag får den tiden för det så ska jag bara njuta. Njuta av mitt liv. Har den mest perfekta familjen jag bara tidigare kunnat önska mig....

del 3

del 3

de följande veckorna var ett helt nytt kapitel i mitt liv. Jag hade kanske hållt i en bebis MAX tre gånger tidigare. Emelie hade ont efter förlossningen, så jag fick helt enkelt ta mitt ansvar som pappa och man och ta hand om båda mina tjejor.

De första veckorna och månaderna kändes kaotiska, samtidigt som jag bara kände en sådan enorm glädje. Orolig var man för jämnan, är för jämnan och kommer förmodligen alltid att vara för jämnan. man läser tyvärr alldeles för många hemska saker på internet som t ex. plötslig spädbarnsdöd. Det gick inte en natt utan att jag kollade om Moa andades, flera gånger per natt så var jag tvungen att kolla till henne. Tyvärr så har säkert detta format en del utav Moas sömn då hon med all säkerhet blev störd av min orolighet. Jag minns första tiden som ett stort vakuum. Allt blev lidande i hushållet, tvätten blev en hög, hemgjord mat var knappt att tänka på och jag ville bara vara hemma. Nu när jag tänker efter så betedde jag mig fanimej som en jävla vakthund av nå slag...

Moa var jättesnäll till en början, men vid fyra månader så hände något. Hon blev jättetrög i magen och sov max en halvtimme i sträck, dagar som nätter. Hon hostade, grät, spydde. Så höll det på i ca 8 månader. I ungefär ett halvårs tid så ville jag att det skulle göras någon form av utredning angående Moa. Fick till svar dock att alla barn är olika. Vissa sover hela tiden, andra inte alls. Men som sagt vi beslutade att ta saken i egna händer kring hennes ettårsdag. Vi sållade bort mjölken, och Moa blev som en ny människa. Hon lärde sig att krypa och hon började sova mycket bättre. Efter ungefär en vecka så blev det dock bakslag. Vi valde att introducera sojaprotein istället för mjölkprotein. Det skulle vi inte ha gjort. Moa blev även allergisk mot soja. Havrebaserad kost var det enda alternativet. Det tyckte Moa var piss. Men Moas mage stabiliserades återigen, och det var ju det viktigaste.

Jag och Emelie hade börjat prata syskon till Moa ganska omgående, vi var helt överens om att ha två barn med kort varsel. Vi har haft väldigt lätt för att bli gravida och det gick förmodligen på första försöket när det gäller båda barnen. Man mår faktiskt ganska dåligt med tanke på hur många som det är där ute som kämpar för att få en liten bebis. Hursom, resan började om. Emelie blev gravid, igen. Vi var väldigt nyfikna och oroliga att det skulle vara tvillingar denna gång. Så vi bokade in ett privat ultraljud i stockholm i december 2012. Resan till stockholm innebar KAOS. vi skulle till en klinik som låg på söder i stockholm, så vi åkte i god tid. God tid behövdes.

När vi kom fram till 08-land så var jag dock helt vilse. (inget ovanligt när det gäller mig). Tiden åts upp ganska så fort ju längre jag irrade omkring. Mitt i smeten. Till slut så bestämmer jag mig för (med ungefär 20 minuter till godo) att stanna bilen för att fråga om vögen till Liljeholmen. jag kliver ur bilen för att fråga ett par byggarbetare. När jag sedan vänder tillbaka till bilen så tycker jag att jag stog konstigt nära en annan bil. Öppnade dörren och får världens utskällning av Emelie. Jag var inte värd vatten. Jag hade i all stress glömt att lägga i handbromsen när jag parkerade, så bilen råkade rulla in i en annan bil framför. Jag blir förbannad, börjar backa tillbaka bilen, men lyckas få kärringstopp. PANG. in i den andra bilen återigen. Backar sedan lugnt och harmoniskt(?) bakåt och parkerar. Springer ur bilen, tar en parkeringslapp och hugger en taxi.

Vi hoppar in i taxin och åker mot kliniken. Kommer fram precis i tid och ska precis hoppa ur taxin då chauffören säger "ni vet var ni har er bil parkerad va?" Helvete, jag hade ingen aning.
"lugnt kompis, bilen står parkerad på vasagatan" fyfan vilket flyt.

Går in till kliniken och Emelie undersöks.

I Emelies mage så växer det återigen en liten bebis. Bara en. Vilken lycka!

hugger en taxi tillbaka till våran nykrockade bil. Resan hem gick även den sådär. Irrade återigen runt i storstockholm i ungefär en timme, innan jag äntligen kommer ut på rätt väg.

Denna graviditet var värre än första. Emelies blodtryck var återigen högt och vi fick åka på mängder av tillväxtultraljud. Vi fick olika besked på vartenda ultraljud, theo var för liten, det fanns för lite fostervatten. Det var fanimej allt möjligt.

Theo var beräknad den 6 augusti. 3 dagar efter min födelsedag. Jag var övertygad om att han skulle bli min livs bästa födelsedagspresent. Men Theo ville annorlunda.

Den 19:e Juli var en dag fylld med kaos och glädje....

RSS 2.0